Dansen tar Byrne till oanade höjder
By Dan Backman, SvD, 19 March 2009 [Link]

 

 

 

 

 

 

 

 

Efter att ha hjärntvättats med fantasilös Melodifestivalkoreografi under fem lördagar i sträck är det både upplyftande och befriande att få möta de dansare som David Byrne har med sig på Cirkus. Lily Baldwin, Natalie Kuhn och Steven Reker är så vitala och duktiga att de lyfter konserten på ett sätt jag ej sett maken till. Med en koreografi som på ett spännande och roligt sätt leker med performancekonst och klassisk ballett – i Burning down the house har samtliga, inklusive David Byrne själv, tyllkjolar som prima ballerinor – blir dansen inte bara till en integrerad del av den hetsigt rytmiska musiken, den till och med förhöjer och intensifierar den.

Allkonstnären David Byrne har tidigare jobbat med koreografiska element i sceniska gestaltningar av sin musik, och även skrivit musik åt balettföreställningar. På Cirkus gör den opretentiösa och mycket funktionella koreografin även musikerna, särskilt de tre bakgrundssångarna, delaktiga i dansen. David Byrne själv har fullt upp med sång och gitarrspel, men också han gör en del skönt spattiga moves. Att samtliga är vitklädda bidrar även det till att konserten får vissa drag av en arty performance.

Världsturnén har undertiteln ”songs of David Byrne and Brian Eno” och har som ambition att uppmärksamma duons samarbeten under egna namn och med David Byrnes gamla grupp Talking Heads (fast om vi ska vara riktigt petiga kommer Burning down the house från ett Talking Heads-album som inte Eno producerat). De båda gav i augusti förra året ut albumet Everything that happens will happen today, deras första samarbete sedan den på sin tid (1981) banbrytande My life in the bush of ghosts.

Med fyra musiker och tre sångare, som alla kokar minst lika bra – kanske till och med bättre - än Talking Heads knyts trådarna ihop till en homogen helhet. Det är knappast nyskapande, som gruppens världsmusikaliska new wave var på 80-talet, snarare kan man tala om ett intelligent förvaltande.

Bäst är Talking Heads-klassiker som Houses in motion och Once in a lifetime (fast den sega Take me to the river, som kommer först i raden av extranummer, har jag aldrig förstått mig på). Då går alla bananas; musiker, dansare och, inte minst, publiken.

Annat går inte fram på ett lika bra sätt. De tråkiga låtarna från nya albumet framstår i en bättre dager på scen, men det är fortfarande inget som kan konkurrera med Talking Heads-materialet eller det funkiga My life in the bush of ghost-exemplet Help me somebody.

| Top | Tour Reviews | Everything that Happens Will Happen Today |